ᚠ ᚢ ᚦ ᚬ ᚱ ᚴ ᚼ ᚾ ᛁ ᛅ ᛋ ᛏ ᛒ ᛘ ᛚ ᛦ
Namnen som anges är de nordiska och reglerna kommer av vad vi kunnat lära oss från bevarade inskrifter i trä, sten, ben, metall och på papper (eller eljest skrivyta så som pergament).
Den yngre runraden användes främst i skandinavien efter 700 e.Kr. Några av runorna från den äldre raden föll bort, eller växte samman. Runorna ristades främst på trä, vilket förklarar avsaknaden av horisontella streck i deras former. Om man tänker sig att man hyvlar en sticka, så kallad runkavel, från ett trä så kommer man, givet att man skriver runorna i följd från vänster till höger så som är brukligt, vilja undvika horisontella streck ity dessa skulle sammanfalla med den inneboende strukturen i träets fibrer och därmed riskera att antingen bli otydliga eller orsaka sprickor. Runorna användes i dagligt bruk för att skicka meddelanden eller anteckna. Under 900-talet e.Kr. blev det vanligt med runstenar och denna tradition fortsatte efter kristendomens intåg och dog av först under 1100-talet. Runskriften användes på landsbygden ända fram till sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal i västra delarna av Dalarna, där man hade sin egen variant av runraden som kallas för Dalrunor.
I denna artikel presenteras inga meditationer på runorna; det finns inte mycket att lägga till diskussionen om den äldre raden. Syftet med denna sida är att göra läsaren nyfiken på själva skriftspråket.
Vissa runor förekommer i alternativa former, korstavig och stavlös. Så småningom förekom även stungna runor, vilket är ett försök att bryta degenerationen och göra avbildningen från tecken till ljud injektiv. Stavlösa runor förekom mest i norra Sverige, i synnerhet Hälsingland och Medelpad. De är inte så utbredda och ignoreras för närvarande i denna artikel.
Motsvarar typ f.
Den stungna varianten, ᚡ, motsvarar v.
Kan beteckna u, y, ö och o. Ibland även v eller w.
I fall av stungna runor motsvarar den ostungna u, o, w medan den stungna, &5796;, motsvarar y, ö.
Betecknar ð.
Betecknar a, o eller å.
Finns även i korstavig form, ᚭ.
Kom, av oklar anledning, att minska i användning med tiden.
Betecknar r.
Betecknar k, g eller ng.
I fall av stungna runor betecknar den ostungna k och den stungna, ᚵ, g.
Betecknar h.
Finns även i kortstavig form, ᚽ.
Betecknar n.
Finns även som kortstavig, ᚿ och stungen, ᛀ, men det är osäkert huruvida uttalet av den stungna är annorlunda.
Betecknar i, j, e och ä.
I fall av stungna runor betecknar den ostungna i och j medan den stungna, ᛂ, betecknar e och ä.
Betecknar a eller ä.
Finns i korstavig form, ᛆ.
Betecknar s och z.
Finns även i korstavig form, ᛌ.
Betecknar t och d.
Har en kortstavig variant ᛐ.
I fall av stungna runor ser den ostungna ut som den kortstaviga, ᛐ, och betecknar t. Den stungna, ᛑ, betecknar d.
Betecknar b och p.
Finns i kortstavig variant, ᛓ.
I fall av stungna runor betecknar den ostungna b och den stungna, ᛔ, p.
Betecknar m.
Finns i korstavig variant, ᛙ.
Betecknar l.
Finns i stungnen variant med, ᛛ, men det är oklart hur uttalet skiljer sig från den ostungna.
Uttalas R (tungrots-r) eller y.
Finns i kortstavig variant, ᛧ.
Används uteslutande i slutet av ord.
Eftersom vi har många runinskrifter bevarade så är vi ganska väl förberedda att nedteckna regler för skrift med den yngre runraden. Här följer, utan särskild struktur några principer.
Runor skrivs från vänster till höger, precis som grekiska och latin. På stenar följer inskriften ofta ett så kallat run-djur, typiskt i form av en lind-orm. Då följer man skriften från början i en av ändarna till slutet. Däremellan kan det hända att man får lässa texten upp-och-ned men den går alltid från vänster till höger.
Mellanrum mellan runorna markeras vanligen med en centrerad punkt.
Samma runa förekommer aldrig två gånger i följd inom ett ord.
Yr, ᛦ, förekommer endast i slutet av ord.
Den äldre raden hade 24 tecken som delades in i tre ätter. Notera att ätt har att göra med talet åtta, inte med släkt. På samma sätt delas den yngre raden in i tre ätter, men dessa är nu inte åtta tecken var.
Den första ätten är fä, ur, thurs, as, reið och kaun.
Den andra ätten är hagall, nauðr, isa, ar och sol.
Den tredje ätten är tyr, björk, maðr lögr och yr.
Lönnrunor ristas genom en stam, som ᛁ, och på vänster sida lägger man till ett, två eller tre streck som utgår från stammens mitt och går upp mot vänster. Antal sådana streck betecknar vilken ätt runan tillhör. Runans position inom ätten betecknas på motsvarande sätt med streck på höger sida som utgår från stammens mitt och sträcker sig upp mot höger. Antal sådana streck betecknar runans position inom sin familj. Till exempel skulle nauðr ha två streck på vänster sida om stammen (eftersom den ingår i den andra ätten) och två streck på höger sida (eftersom den är den andra runan i den ätten).